bucca svédül

Latin	Svéd
bucca [buccae] (1st) F noun	gapsubstantiv mun(håla); käft käftsubstantiv mun; särskilt om stor, glupsk eller dräglande sådan mulesubstantiv överläpp hos en ko eller en häst mynningsubstantiv öppning som avslutar röret på eldvapen trutsubstantiv mun, näbb
bucca verb	gapaverb öppna munnen; (överfört) uttrycka förvåning
bucca \| gena noun	kindsubstantiv barn kindsubstantiv delarna av ett ansikte som sitter under ögonen
os \| bucca noun	munsubstantiv den kroppsdel hos människan och djur genom vilken mat intas och ljud avges munsubstantiv öppning (i ett föremål) vilken liknar en öppen mun (kroppsdel)

Korábban kerestél rá